Jag har gjort mitt på posten i Hornbæk. Det har mina postabyxor också. På självaste sista dagen sprack de när jag satte mig i bilen mitt på Holmenevej. Vad gör man? (Postjackan är av midjekort modell.)

        

Mina söta medarbejdare gav mig ett sjuksköterskekit och två vinare i avskedspresent. Det var längesedan jag kände mig så uppskattad som jag gjort den senaste veckan.

Lite vemodigt åkte jag hem med spruckna byxor och ett doktorset i kassen. Byxorna och jag har gjort vårt i Post Danmark, nu väntar nya utmaningar!

Efter idol ska jag smyglyssna på julmusik och sätta upp julstjärnan som syrran och jag köpte på Maxi. För imorgon smäller det, då är det 1 december.

              

Oj vilket bak! (Jag har även delat ut ett paket till familjen Bak (haha kul att heta Bak(?) idag.) 

Hela kvällen har gått åt till mitt lussekattsbakande. Jag missade i princip både Bonde söker fru och Greys. Men 44 stycken vackra gulingar blev det, som jag ska bjuda mina danska vänner på imorgon. Kan I hygge jer!

Det känns som att en lugn och stärkande helg är det enda rätta, i alla fall nu. Imorgon är det nog annorlunda.

Jaja bara jag lever i nuet så räcker det. I kväll vila, imorgon kan vad som helst hända. Men lördagen ska i alla fall starta med ett träningspass och sen en sväng på stan med Emmi.

Igår var jag hos frisören. Ett slitet hår i en dassig blond nyans förvandlades till en superblond frisyr. Det piggade verkligen upp både sinnet och utseendet.  Det blev som en smygstart på mitt nya, stundande liv. Om en vecka drar det igång. Spännande men samtidigt skrämmande att vara ledig!

Jag har ett sista mission innan jag lämnar Hornbaek och alla galningarna där, jag måste bjuda mina kollegor på något gott. Svenskt julbak ska det bli. Så i helgen måste jag testbaka lussekatter. Jag måste vara säker på att jag bjuder dem på det allra finaste, för det är de värda.

Snart idol. Jag ska titta lite... men inte för att jag bryr mig!

Lördag och I love it!

Min mobils försvinnande förra helgen inspirerade mig. Jag blev inte speciellt irriterad av att den försvann, med alla gamla nummer och sms från förr, det var snarare en skön känsla som infann sig. Att tappa bort mina saker har alltid varit en stor skräck för mig och jag har därför alltid hållt krampaktigt i min ägodelar.  Det samma har alltid gällt livet i övrigt, jag är ofta rädd för förändringar små som stora och tror att det är bekvämast när allt är precis som vanligt. Men det leder ju tyvärr inte till mycket, utan det som gör livet intressant och värt att leva är ju förändringar, utmaningar och att ta lite riskar. Så förlusten av telefonen ledde till en insikt och uppmaning: 
-Var inte rädd för att släppa det det gamla, utan lev i nuet! 

Det snöar ute, jag är glad att jag slipper jobba.

Jag tror jag är synsk. Tidigare idag kom jag att tänka på Morrissey, jag blev sugen på att höra en truddelutt av denna mustiga man och samtidigt funderade jag på om han inte skulle komma med något nytt snart. Cirka 10 minuter senare kom det en Morrissey-låt på radion och nu på kvällen läste jag på text-tv att han ska släppa nytt 2008. Detta är ockult!

Bloggandet har gått lite trögt den senaste veckan. Det beror på att jag inte gjort något annan än jobbat. Arbete måndag till och med lördag och övertid alla dagar utom lördagen. 

De senaste dagarna har ändå varit förgyllda på grund av att Caroline har varit i stan sedan i tordags. I lördags tog vi finkostymerna på och slog klackarna i taket! Johan och Caroline kom hem till mig och vi drack oss luriga. Debbie var med. Caroline bjöd på sin dyrbara 69 cents-sangrian som hon betalt massor i övervikt för, på planet hem från Barcelona. 

                                             

Efter sangria, irish coffe och en salig blandning av musik, begav vi oss iväg mot festen hos Laila på söder. Det var långt att gå men vi nådde fram i tid. Där var det trevligt värre, glada människor och live-musik. En röd näsa gjorde det hela ännu lite festligare.

                

Kvällen avslutades på the Tivoli. Oväntat!? Vi hade roligt. Det blev mycket bilder, 62 stycken lyckades vi trycka av. Med hjälp av bilderna kunde vi igår kartlägga större delen av kvällen/natten och de bjöd också på mer än ett skrattanfall. Men något som ännu är oklart är varför Caroline helt plötsligt bestämde sig för att gå hem. 

                                  
                          
                                                      

Om någon känner igen killen i grönt ovan till höger, är jag tacksam för ett tillkännagivande. Han är för mig okänd men lyckades tydligen fastna i min kamra.

Det här var en liten bildfest från lördagnattens äventyr. Om någon mot all förmodan skulle sitta och trycka på min mobil, så vill jag bara meddela att jag saknar den.