Baby Jane

              

Jag vill inse dessa isländska pojkars storhet.  

Visst gör Sigur Rós vacker och mystisk musik. Men hur kan så många tycka att det är så fantastiskt? Jag ska förklara hur det ser ut ur min synvinkel, sen önskar jag att få en förklaring tillbaka av en så kallad fantast. Jag tror nämligen inte att min syn stämmer överens med fantasternas.

Först och främst ser alla låttitlar ut som namn på islandshästar. Det är fint.

I övrigt tycker jag att all musik låter som ett vackert soundtrack till en isländsk film som handlar om en ensam ung man, vid namn Leifur, som lever med och för sin hästflock. Han rider kulle upp och kulle ner och ibland måste han gömma sig själv och alla hästarna i en grotta för att komma undan vulkanutbrott. En gång blir en liten häst sjuk men Leifur behandlar den med alla huskurer han känner till. Den lilla hästen är så nära att dö men så slår den upp ögonen, reser sig och blir frisk igen. En dag träffar Leifur den sorgsna flickan Salka. Kärleken bryter lös inom kort och de båda blir djupt föräskade och lyckliga. Till och med det mörka, tunga isländska klimatet verkar ljusna lite. De får två barn, en flicka och en pojke. Men plötsligt blir Salka sjuk och mörkret lägger sig igen, hon dör bara 37 år gammal. Leifur sliter vidare som ensamstående far och med sina hästar. Det är en sorglig men vacker historia, Leifur har fått en skärva av det underbara livet. Han har det till viss del kvar genom barnen, men det hela haltar utan hans älskade Salka. Filmen är fåordig, men känslorna förmedlas ändå, genom naturen och självklart musiken.

Vackert men sorgligt. Sigur Rós.